Familjeliv

Trycker du ner dina mörka tankar och lägger locket på?

Ibland behöver vi släppa taget om det mörka för att ljuset skall kunna nå oss. <3

Ibland behöver vi släppa taget om det mörka för att ljuset skall kunna nå oss. <3

Trycker du också ner dina tankar och lägger locket på? Jag kan komma på mig själv med att göra det ibland. Ibland kan det röra sig om så mörka tankar att jag inte vill erkänna för mig själv att jag tänker så. Det är liksom inte okej att tänka så. Som exempel kan jag nämna hur det var med relationen till min mamma förr. Det var liksom inte okej att vara arg på min mamma för att hon var psykiskt sjuk. Rent logiskt visste jag ju att jag inte borde vara arg på henne. Hon kunde ju inte hjälpa att hon var sjuk. Det fanns även släktingar som menade på att vi svek mamma när vi inte agerade på ett sätt som de tyckte var korrekt. Så det var mycket interna konflikter inom mig innan jag kunde sortera ut vad som var vad.

Denna konflikt gjorde det omöjligt för mig att ha en avslappnad relation till min mamma. Hela jag var sprängfylld av denna inre konflikt emot henne. Tills jag en dag satte mig ner och skrev. Jag tog en kväll när jag var ensam hemma och barnen sov och skrev. Och jag censurerade mig inte över huvud taget. Jag skrev ner all ilska och frustration jag kände över att det hade varit som det var. Det inga snälla ord som kom ut på pappret. Men det som hände sen är desto häftigare! Jag kände mig fri och lätt för första gången på många år! Jag hade accepterat min ilska och satt ord på allt och det var förlösande. Efter att ilskan kommit ut fanns bara sorg kvar. Det tog ett tag att inse att jag måste släppa sorgen också men det är en annan historia.

Efter att min ilska kommit ut så var det så mycket skönare att ha med min mamma att göra. Jag behövde inte hålla inne och hålla emot. Tidigare var det som en fördämning som höll på att brista varje gång jag pratade med henne. Jag var ju tvungen att hålla tillbaka all ilska. Jag var alltid helt slut efter vi hade setts för att jag bet ihop så hårt.

Det fina i kråksången är att jag inte visade det jag skrivit för mamma. Det är liksom poängen. Jag äger mina känslor och jag ansvarar för att hantera dem. Det viktiga var att jag fick ur mig detta. Att riktigt kräkas ut all ilska. Och sen faktiskt bli fri.

Kanske kan du känna igen dig i mindre konflikter? Om du t ex är arg på din partner så skall hen minsann inte få se dig glad eller vänlig. Du håller igen tills du har förträngt varför du var arg eller glömt av det. Men du känner kanske igen spänningen? Att du biter ihop när hen är i närheten? Så var det för mig i alla år i min kontakt med mamma. Jag tror det är 2 år sedan ungefär som jag gjorde skrivövningen och jag känner mig fortfarande fri.

Bär du också på ilska som du inte vill erkänna? Då kanske det kan hjälpa dig att skriva av dig. För att bli fri.

Det finns ingen succé utan 'misslyckanden'.

20190416_114231 (1).jpg

Det finns ingen succé utan misslyckanden. Jag gillar inte ordet misslyckande -jag vill hellre kalla det resultat. Men jag hörde dessa ord på en podd jag lyssnade på igår. Det är så lätt att vi jämför oss med någon som redan är framme. Som redan redan har ‘lyckats’. Men ofta ligger det mycket fokus och arbete bakom. Och många så kallade ‘misslyckanden’ på vägen. Det flyger liksom inga stekta sparvar i munnen på oss utan vi behöver gå upp varje morgon, kavla upp ärmarna och göra vårt bästa. Jag som håller på att få igång mitt företag kan ibland känna att nä, nu ger jag upp. Jag har ju inte lyckats ännu! Men här gäller det att vara realistisk. Och, för en person som jag, som har tendens till prestationsmissbruk (lyssna gärna på det här podavsnittet där jag pratar mer om prestationsmissbruk) kan det vara viktigt att ta helikopterperspektivet emellanåt. Mitt fokus är att skapa balans och harmoni i familjen. Jag har valt att ta en paus från 9-17 livet för att skapa balans i mig själv och i vår familj. Det som emellanåt är svårt för mig är att jag är van vid att dra in mycket pengar till familjen. Jag började sommarjobba efter nian och har alltid varit van att försörja mig själv. Nu är jag beroende av Mattias lön. Det är svårt emellanåt. Inte att vi inte klarar oss, varken Mattias eller jag har behov av att spendera mycket pengar eller köpa en massa prylar. Men det är svårt för mitt prestationsjag som bedömer min insats efter hur mycket pengar jag drar in. Men jag inser att jag faktiskt bidrar med något annat. Jag bidrar med att vi kan leva ett lugnare och mer harmonisk familjeliv <3 Och hur mycket är det omsatt i pengar egentligen?

Nej, jag tänker inte ge upp när saker inte går som jag tänkt mig. Jag tänker fortsätta påminna mig om varför jag gjort mitt val och att allt inte kan omsättas i pengar. <3 Som Yogi Bhajan säger Keep up and you will be kept up.